Hur är egentligen läget ute i Sverige när det kommer till psykisk ohälsa? I januari fick vi möjligheten att sitta ned med Kerstin Evelius och lyssna på hennes erfarenheter från 6 år på socialdepartementet och om hennes debattartikel på SvD från den sjunde januari i år som väckt stort intresse.

Idag har var femte svensk en diagnos kopplad till sjukskrivning och psykisk ohälsa. Att psykisk ohälsa ofta drabbar tidigt i livet och har en stor återfallsrisk är något som gör den otroligt kostsam. Samtidigt tar allt fler företag bort övertidsersättningen och en 40 timmarsvecka blir plötsligt 70 timmar utan att detta mäts och övertiden förblir osynlig. Individer drabbas, liksom företagen och sjukvården och till slut har cirkeln slutits till ett omfattande samhällsproblem. Kerstin konstaterar att i grund och botten behöver vi jobba för att skola och arbetsplatser ska vara hälsosamma, något som Sveriges kommuner och landsting behöver ta ansvar för.

– “Sjukskrivningarna har en väldigt stor samhällspåverkan. De står för de stora kostnaderna i samhället som just nu är runt 200 miljarder. De direkta kostnaderna för hälso- och sjukvård utgör en mindre del, men påverkan på arbetsmarknaden blir stor. Sjuknärvaro, sjukfrånvaro och föräldrar som stannar hemma på grund av att sina barn mår dåligt bidrar till detta. En annan aspekt som inte många pratar om heller, är tillväxten. Vi kan inte ha regional tillväxt om vi har för många utanför arbetskraften”, säger Kerstin.  

Statistiken är dock svår att förhålla sig till när det kommer till att mäta psykisk ohälsa. I dagsläget utgår man enbart från antalet läkarbesök, vilket inte ger hela sanningen. Den självupplevda psykiska ohälsan ökar hos barn och ungdomar, där spelar skolan stor roll. Tvärtom gäller för vuxna. Den självupplevda psykiska ohälsan ökar inte, medan antalet sjukskrivna växer. Det är svårt att förklara varför, men en orsak kan vara att tidigare diagnoser, såsom ont i nacke och rygg, egentligen handlade om utmattningssyndrom.

Kerstin förklarar vidare att psykisk ohälsa ofta drabbar tidigt i livet, något som gör den otroligt kostsam. Vid psykiska diagnoser ökar dessutom risken för att återinsjukna, jämfört med fysiska diagnoser. Denna kombination blir en stor påverkan på både befolkningsnivå och samhällskostnader. Att förstå uppkomsten och alla komplexa sammanhang kring psykisk ohälsa är svårt, men Kerstin påpekar att det viktiga i denna fråga är inte själva problemet, utan att minska inflödet. I grund och botten behöver vi jobba för att skola och arbetsplatser ska vara hälsosamma.

– Sverige är bra på att bota redan sjuka människor, men prioriterar inte de som i ett tidigt skede söker vård. Idag erbjuder inte primärvården psykosocial kompetens på ett lika självklart sätt som för fysisk sjukdom. Det finns exempelvis ofta en diabetessjuksköterska inom primärvården, men inte psykiatrisjuksköterskor. Detta trots att diabetessjuka motsvarar cirka 3% av befolkningen, medan psykisk ohälsa motsvarar nästan 20%.

Under valet är det många väljare som glömmer att dessa saker är en fråga för landstinget och inte för staten. Staten justerar med lagar och bidrag som ibland kan bli missriktade och säga emot sig själva. Kerstin tar som exempel att staten varje år delar ut stora summor till vården för att de ska förstärka sin egen psykosociala kompetens. Samtidigt har staten en överenskommelse med Sveriges kommuner och landsting om rehabgaranti för fysiska besvär och psykoterapi. I praktiken införskaffas många gånger kapaciteten att uppfylla garantin genom att köpa tjänsterna av privata aktörer.

– Vi har alltså två överenskommelser som drar åt olika håll, där den ena säger att ni ska bygga upp er egen kompetens och kapacitet. Den andra säger “vi skiter i hur ni gör, bara lös det här”.

Behovet av mer förebyggande arbete är starkt kopplat till hur företagen agerar. Att bränna ut sin personal kostar för samhället men då det inte finns något etablerat sätt att mäta hur många som blir utbrända förblir siffrorna osynliga. Företagen kan se hur mycket en sjukskrivning kostar per år och hur mycket man lägger på det främjande arbetet, men konsekvensanalysen att det skulle finnas en korrelation däremellan görs inte. Liknande fall går även att applicera på statlig nivå. Det finns otroligt mycket siffror som vi inte har och de vi har använder vi inte. Ovissheten ger konsekvenser på många plan. Att sjukskriva sin personal ger stora kostnader, bland annat genom rekrytering och upplärning av en ny medarbetare.

– Det dummaste som någon någonsin har gjort är att ta bort övertidsersättning, alltså ansvarsarbetstid. Det är en idiotisk idé. Ingen människa tar ledigt måndag och tisdag efter att ha varit iväg på arbete en hel helg. Om jag vore facket skulle jag bara motarbeta detta, för det driver bara ohälsa.

Kerstin fortsätter med att du som arbetstagare aldrig tjänar på detta. Det är enkelt att en 40 timmarsvecka plötsligt blir 70 timmar utan att detta mäts och antalet övertidstimmar förblir osynliga.

Vad finns det då för förändringar som rör stora grupper? Kristina förklarar att inom skolan måste vi se över läroplanen och kunskapsmålen så att de bli begripliga. Målen är anpassade för personer med hög kognitiv förmåga. 15% har inte denna fallenhet, utan målen måste vara anpassade för fler typer av personer. Skolan behöver även införa förebyggande åtgärder såsom sömnskola, stresshantering och livskunskap. I Finland och Kanada gör man redan detta. Företagshälsovården har samma problem. Kapitalet som delas ut till förebyggande och främjande arbete är för lågt och därmed blir det inga förändringar.

Komplexiteten kring psykisk ohälsa är vital. Barn, ungdomar och vuxna drabbas, liksom företagen och sjukvården. Till slut har cirkeln slutits i ett omfattande samhällsproblem. Men som Kerstin säger: det börjar och slutar alltid med en människa.

———

Gillade du denna intervju? Se till att följa Linkura i sociala medier för att hålla dig uppdaterad på det senaste inom friskvård, välmående och psykisk hälsa för både individer, organisationer och samhälle!